Min relation till skidåkning är av en spännande karaktär. Vi har sneglat på varandra i åratal. Ingen har riktigt vågat ta det första steget. Istället har blyga leenden och dröjande ögonkast närt en spirande romans på avstånd. När jag så nu äntligen tar det första steget är det med skräckblandad förtjusning. Jag har läst otaliga böcker och tidningar, jag har förberett mig så gott jag kan. Valt mina finaste kläder, slipat på styrka och kondis.

Det blir ett överväldigande möte. Äntligen är vi här båda två och det är dags att ta reda på hur väl vi passar ihop, jag och skidåkningen.

Platsen för mötet är Stranda, Norge. Jag är nervös. Jag befinner mig i celebert sällskap – fyra personer som har Åre, Chamonix och St Anton som andra hem. Det faktumet lugnar inte mina nerver.

Under första dagen lär jag mig en mängd väsentligheter;
1. Det är svårt att ta sig fram på skidor när det går uppåt
2. Det är lätt att ta sig ned på skidor
3. Lättaste sättet att stanna är genom att ramla

Jag måste vara en dråplig syn där jag ramlar runt och slår mig halvt gul och blå. Så pass smärtsamt måste det vara att betrakta mig, att en av anläggningens föreståndare erbjuder mig sina tjänster som skidinstruktör. Jag tackar lyckligt ja.

Instruktören heter Egil och har åkt skidor i hela sitt liv. Den första lektionen består i hur jag ramlar på bästa sätt. Det känns ironiskt. Efter ungefär en timmes drillande stiger en muntert leende man fram till mig. Han kluckar av skratt och har en påpälsad mikrofon i sin hand. På klingande norska undrar han om han får göra en intervju med mig. Han och hans kamerakollega kommer från nyhetskanalen NRK 1 och gör ett inslag om norska fjäll. Men den svenska journalisten som inte kan stå på ett par skidor är desto roligare. De kan inte för sitt liv förstå att en svensk journalist som skriver om outdoorsporter inte kan åka skidor. Jag samtycker till intervjun med viss genans. Reportern är så road av situationen att hans skrattsalvor flyger genom luften under hela intervjun.

Min första skidlektion resulterar i fem minuter av kändisskap där jag lyckas med konststycket att skämma ut hela Sveriges skidfärdigheter. Men mot slutet av dagen svischar jag nedför backen med något som kan likna kontroll – sköna känsla! Det pirrar, det kittlar och snöflingorna yr runt mina skidor. Det är kärlek. Kärlek vid första ögonkastet.

Dagen toppas av nyhetsinslaget på NRK 1 under kvällen. På filmen är jag röd i ansiktet och har en jagad blick. Jag ler stort och fånigt under hela intervjun, samtidigt som jag försöker hasa mig uppför en mindre kulle med hjälp av en lång stav. Reportern konstaterar nyktert att:
- Åka skidor, det kan hon inte – men att le, det är något hon kan!

 Det var inte en storstilad premiär jag gjorde i varken skidbacken eller på norsk TV. Men den bjuder jag på, enbart för att jag är löjligt nyförälskad i fart, snö och norska fjäll. En romans av bästa slag.

Emmas krönika ur bilagan SNÖ, dec 2009